Källor
Förr ansågs källor vars vatten rann mot norr vara heliga, Så är förhållandet med Frostbrunnsdalens s.k. Trefaldighetskälla. Den är en av de källor som betytt så mycket att den fått att eget namn. Den pulserar så att dan aldrig fryser och redan tidigt vallfärdade människor dit för att dricka av vattnet, två sig, eller offra mynt åt källan. Källkulten fortsatta under den katolska tiden, och den fortsatte även sedan reformatorer börjat stämpla dan som “papistiskt ofog”.
Restar av källkulten dröjer kvar än idag, Sitt namn har källan fått genom att det i mellersta Sverige under kristen tid varit Trefaldighetsafton som varit speciellt ägnad åt källkulten. De många källorna har använts till vattentäkter sedan urminnestider, trots att ravinens backar är branta. I slutat av 1800-talet låg att brännvinsbränneri i Buskåker. Därifrån utgick vid femtiden på morgonen en hel rad av hästfordon och vattnet fraktades i stora träkar och brännvinstunnor uppför backarna.
Den Lundbergska källan anlitades ofta, och pumpanordningen drevs med en häst och var betydligt enklare i utförandet än de s k väduren som var an knapig 1700-talsuppfinning. Vattenhjul, pumpar och vattenledningar installerades å småningom och idag surrar centrifugalpumpar i några hus på dalens botten.
I 25 år mellan 1885 och 1910 fanns det en badinrättning i Frostbrunnsdalen. Det var en pojke som hetta Spärs Carl Fredrik Carlsson som startade kurorten, mycket beroende på sin egen svåra reumatism. Badkaren var av trä och vattnet värmdas med ångpanna. Kurorten besöktes av 1165 gäster innan den ledes ner och många av dem var från andra landskap än Dalarna. I dalen byggdes en 12-rumsvilla och under badsäsongen tjänstgjorde sex badsjuksköterskor.
Det värsta dom visste var att ordna det lortiga gyttjebaden. Analyser som gjorts hade visat att gyttjan i Holmsjön var en av landets bästa och där hämtades gyttjan med häst och kärra. Många säger sig ha blivit botade i dalen. Av den rika kultur som en gång fanns i dalen finns nu inte mycket kvar.
Bengt Oldhammer
