Flora

Floran är till viss del ett arv från värmetiden. Kolonisationen kom från sydväst och syd, följande den vikande inlandsisen. Björk och tall var tidiga invandrare. En kraftig klimatförbättring med sommartemperaturer 2—3 grader högre än nu inträffade ca 5000 år före Kristus, Denna värmestegring hade till följd att många värmekrävande träd såsom lind, lönn, alm, ek, ask och hassel kraftigt bredde ut sig mot norr. Som kuriosa kan nämnas att man vid pollenanalys av några torvmossar i Stora Tuna t o m funnit enstaka pollen av bok och avenbok.

Sten med mossa. Foto: Markus Ny

Under den klimatförbättring som inträdde vid övergången mellan brons och järnåldern ca 400 f Kr trängdes de ädla lövträden undan av de från nordväst invandrande gran och gråal. Ännu idag kan man på de här och var förekommande sydväxtbergen (t ex Tvärstupet) finna lövträd som hassel, vilken får anses vara en relikt från värmetiden. De almar och lönnar som idag finns i Frostbrunnsdalen är kulturflyktingar och är alltså inte av relikt karaktär.

I raviner av Frostbrunnsdalens typ uppträder en klar skillnad i markfuktigheten på våren jämfört med sommartillståndet och detta påverkar även vegetationen, på våren täcker vitsippor helt marken i dalen, då ljusinsläppet är stort. Medan det på sommaren är mörkt och individerna få. Även rent visuellt kan man tala om en vår och en sommaraspekt. På våren är dalen ljus och spröd och sikten är god, På sommaren är den däremot mörk och tung och på många håll snårig och tät.

Art och individrikedomen bland örter och gräs är stor och det totala antalet växtarter som iakttagits är 344 stycken. Av dessa är 26 odlingsrester och förvildade samt sex stycken inplanterade. En av dem är blåsippa som inplanterades 1927. Liksom på andra håll är floran i Frostbrunnsdalen underkastad förändringar vilket gör att många arter försvinner, medan andra kommer till, Ett vaksamt öga är därför alltid viktigt även om lokalen är välbesökt och noggrant inventerad. I dalen finns många växtsamhällen där skogsmark (torr, frisk, fuktig) och äng (även Fuktig) är dominerande.

Bland dalens sällsynta arter märke bl.a. nässelsnärja, blåtry, desmeknopp, småkardborre, dvärghäxört, korallrot, sminkrot och sandviol. Några av de typiske växterna är bl.a. gråal, dalens vanligaste träd, strutbräken, brännässla och springkorn, som dock är känslig för igenväxning.

Foto: Stefan Rundh
Bilden är en delförstoring av ett vykort och den är tagen från ravinen som slutar alldeles intill Buskåkers gästgiveri.

Hösten 1946 beviljades Stora Tuna kommun tillstånd att bygga om den Janssonska gården. Detta skedde strax innan restriktionerna på byggnadsområdet skärptes på grund av kristiden. Leveranssvårigheter gjorde därmed att ombyggnaden fördröjdes. Sockenbyggmästaren Josef Hellsten utarbetade ritningarna i samarbete med Bertil Jansson, chef för byggnadsaktiebolaget Algot Karlsson. Detta står att läsa i Borlänge tidning (22/5 1948) under rubriken ”Janssonska gården i helt ny skepnad”, då huset står färdigt på sin nuvarande plats mellan Kyrkskolan och Stora Tuna kommuns gamla kommunalhus. Flytten av huset kallades alltså officiellt för ombyggnad.

Under de sista åren, då huset stod kvar i Frostbrunnsdalen, hyrdes övervåningen ut till familjen Lindén och undervåningen till familjen Holmberg som drev en kiosk i Rommehed.

I mina efterforskningar om husets historia uppger Bengt Lindén, som 1943 var sju år gammal, i ett brev till mig att ”Huset var i hyfsat skick men kallt på vintern. Vi upplevde det positivt att bo nere i dalen med dess frodiga växtlighet. Utanför huset fanns vedbod, förråd och svinstia där både vi och Holmbergs hade gris. En jordkällare fanns i närheten. ”

Insekter

Många insekter är beroende av en viss växtart och Frostbrunnsdalen har fina exempel på detta samspel. Här gjordes till exempel det första fyndet i Dalarna av den på svalting (Alisma) levande snabelbaggen (Hydronomus alismatis). Många sällsynta arter inom mätarnas grupp rinna i dalen och tre av dessa är helt bundna till springkorn genom att dess larver lever på arten. Den nätådrige parkmätaren (Eustroma reticulata) förekommer lokalt i 4 av Sveriges landskap. Springkornsfältmätaren (Cidaria biriviata) finns i 14 landskap och gulryggiga fältmätaren (Cidaria capitata) har sin nordgräns i Frostbrunnsdalen.

Ytterligare en mätare (Cidaria sagittata) har sin nordgräns i dalen, den är knuten till arter inom släktet Thalictrum. Den femte sällsynta mätaren har larver som i huvudsak lever på al, men trots värdväxtens talrikhet är den ändå sällsynt, den heter roststreckad älvmätare (Hydrelia testaceata).

Ett 50-tal fjärilsarter har i Stora Tuna socken sin nordgräns i Dalarna och Sverige liksom flera andra insektarter. Som exempel kan nämnas röda ordensbandet (Catocala nupta) den getingliknande blomflugan (Spilomyia diopthalma), trollsländan (Orthetrum coerulescens) och den alldeles speciella dalainsekten ormhalssländan (Inocella crassicornis). 1 Frostbrunnsdalen Finns även en del sydliga arter som t ex harkranken (Tipula pabulina).

Djur och fåglar

På grund av dalens begränsade yta hyser den inte någon rikedom på större däggdjur. Grävlingen finns dock och dalen erbjuder goda möjligheter både i fråga om bostad och livsuppehälle. Dessutom finns bl.a. ekorre, fladdermöss, fälthare, hermelin, husmus, igelkott, näbbmöss, padda, rådjur, räv, skogsmöss, sorkar och ibland påträffas småvessla, mink och utter.

Frostbrunnsdalens säregna och lummiga dalgång uppvisar kanske inte samma artrikedom inom fågelfaunan som inom floran.

Foto: Stefan Rundh

Ett 50-tal arter kan räknas som häckande i dalen och de närliggande öppna markerna. En rätt markant individrikedom kan märkas hos flora av dessa arter, vilket delvis beror på den rika tillgången av insekter.

De fåglar son varje år häckar i dalen utgörs till största delen av allmänna småfåglar. Däremot har många sällsynta fåglar setts under årens lopp. Några av dem är kungsfiskare, som har häckat, sparvuggla, aftonfalk, pilgrimsfalk och ringtrast samt snösiska och blåhake.

Bengt Oldhammer