Jag flyttade från Uppsala hösten 1998 till ett nytt arbete i Borlänge och hyrde mig en etta på Skolgatan, som fick bli mitt hem det första året. Efter många års cyklande och användande av kollektivtrafik i Uppsala jag ville ha god tid på mig att söka ett nytt boende, gång-och cykelavstånd till mitt nya arbete.
På min arbetsplats lärde jag känna Ingela Thor, som redan bodde på Tunavägen 248 (eller Buskåker 11, som det hette på den tiden). En dag kom hon och sa, att nu var tvåan intill hennes lägenhet ledig. Ring! var uppmaningen och det gjorde jag. Några telefonsamtal och en tid senare så flyttade jag in i huset, hösten 1999. Huset var fint, såg liksom stadigt ut och omgivningarna var underbart vackra. Jag är känslig för miljöer, det första som slog mig var att det kändes vara ett ”gott” hus.
Kommunen var min nya hyresvärd och lägenheten var ganska sliten. Jag fick nya tapeter på väggarna, nya linoleummattor på golven och efter lite övertalning så fick jag även trägolvet i vardagsrummet framtaget under linoleummattan och slipat. Visserligen så sluttade det lite uppåt mot murstocken, men det gjorde inget, jag står ut med sneda golv bara de är av trä.. Det blev fint, jag ville ha köksgolvet på samma sätt, men då sa Britt-Marie Nilsson på fastighetskontoret NEJ. Det gick bra att spika i väggarna, inga gipsplattor, träkontakt direkt, inga plugg och annat svårt. Upp med tavlor och hyllor!
Jag installerade mig snabbt, Frostbrunnsdalen blev mitt andra vardagsrum och Stora Tuna kyrka min egen katedral. Jag kunde gå eller cykla till mitt arbete, det kändes underbart. Ingela blev min granne tvärsöverhallen och många var de gånger vi åt, promenerade och såg på tv tillsammans. Så här efteråt har vi pratat om vilket perfekt boende det var, så skulle fler lägenheter byggas; med gemensamma hallar och möjlighet till samvaro.
På vårarna vaknade jag av fågelsången från dalen, ibland av tuppen som bodde i granngården. Om jag sov lite längre så vaknade jag av barnens lek och skratt ute på skolgården. Trafiken utanför var ibland min väckarklocka, på helgerna fick jag sova ut, men till vardags började det så där halv sju. Tant Stina bodde i undervåningen, hon hade bott där sen 1950. En mycket trevlig bekantskap, en positiv och livsbejakande kvinna. Hon bjöd ner oss ibland på kaffe, kakor och ”nåt starkt”, berättade om sitt liv och sin familj. En gång följde hon med oss till kyrkan på Taizeémässa.
Ingela hade både hund och katt, Fabian och Nisse. Nisse tillbringade sin mesta tid i Frostbrunnsdalen och dess omgivningar, han låg och lurade på och åt upp fåglar så fort han kom åt. Fågelskådarna skulle bara veta. Han slukade säkert utrotningshotade fåglar emellanåt…. Med åren blev han döv och vinglig.
En gång blev han påkörd av en bil, han gick då och lade sig på en grav på kyrkogården. En vaktmästare bar hem honom till Ingela i en papplåda, han kvicknade till och repade sig och fick ytterligare några år i jordelivet. Numera ligger han i en hemlig grav på kanten ner mot Frostbrunnsdalen och fortsätter säkert att jaga fåglar i katthimlen. Fabian hade också en härlig tid. Långpromenader genom dalen och upp på ängarna där han sprang omkring och lekte. Ibland jagade han rådjur, för det mesta jagade han Ingela.
Singelkvinnor som vi var så drömde vi ibland om en ”Pappa på hallen”. En man i övre medelåldern med skägg och pipa och hemstickad tröja som välkomnade oss när vi kom hem till vårt kära hus. Vi drömde om att han skulle gå ut på den lilla balkongen och vinka åt oss. ”Välkommen hem flickor”, skulle han säga med pipan i mun och ett leende på läpparna.
På vintermorgnarna skulle han gå ut och skrapa rutorna på våra infrusna bilar och förbereda avfart. När vi kom hem så skulle maten vara lagad och framdukad och han skulle ha städat och småpysslat i våra lägenheter, gått ut med hunden, matat katten och kört några tvättmaskiner. Vi kom snabbt fram till att han inte skulle få plats att BO hos oss, ett rum kanske skulle kunna inredas till honom i källaren. En gång skämtade vi om att han kunde bo i Ingelas hundkorg, Fabian låg ju alltid ändå i hennes säng, korgen ute på hallen var jämt ledig. Där skulle han kunna diskret smyga sig undan när aftonen kom.
”Pappa på hallen” kom senare i form av en keramikpappa. Han är en av mina käraste ägodelar sprungen ur Ingelas skapande händer. Vid det här laget har han trillat ner i golvet och slagit av sin slips och han är lite sliten och börjar bli flintis, men han duger gott åt mig.
”Roy och Roger” var våra vaktmästare. De var där blixtsnabbt så fort minsta lilla fel uppenbarade sig, de fixade allt. De levererade halogenlampor och lagade torkställningen i tvättstugan och luftade elementen. Omtanke och snabbhet var deras motto. Det hände nån gång då och då att de gjorde sig omaket att stanna för att släppa in Nisse som satt på trappen kalla vinterdagar.
Efter några år så flyttade tant Stina till äldreboende i Säter och Ingela till en mindre lägenhet. Hennes barn hade flyttat ut, lägenheten blev för stor för henne. Det blev storstädning, en hel container mer sparkstöttingar och allsköns bråte rensades ut från vinden. Kvar blev dock de gamla kära myggfönstren, som användes flitigt till torkning av svamp. Jag bodde ensam i huset i fyra månader, det var inte så kul, jag som var så van att ha sällskap jämt. Så ville kommunen helt plötsligt göra sig av med huset. Det blev utannonsering och visning. Hemskt! Jag stod i köket och hörde hur finanshajarna pratade hyror och hur mycket man skulle kunna ”ta ut”. Jag tyckte de flesta såg ut och uppförde sig som riktiga luringar och jag lovade mig själv, att om det kom en ny hyresvärd som var det allra minsta otrevlig och hyreshöjande så skulle jag flytta DIREKT!
På visningen kom också några kvinnor och en man som inte alls uppförde sig som de andra. Normala och mycket trevliga. Hoppas, hoppas, tänkte jag och så blev det. Fri prövningsrätt och syskonen Holpers, Nina och Peter, gjorde entré som mina nya hyresvärdar. Nina flyttade in nertill. Det blev med ens rusch i huset, det målades och skrapades och drogs sladdar kors och tvärs.
Plötsligt blev jag tillfrågad om jag ville ha några nya eluttag i lägenheten och plötsligt fick man som hyresgäst lite uppmärksamhet och omtanke igen. Nej, inga fler eluttag för min del, men kanske skulle det vara kul med ett uttag högt upp ute i hallen, så att man kunde hänga upp en julstjärna. Så blev det.
Jag fick inte längre ha mitt badrum kvar ute på hallen, jag fick en ny fin dusch inne i lägenheten. I ärlighetens namn så saknade jag mitt gamla fina badrum med gröna kakelplattor från Uppsala Ekeby. Det var ingen match att gå fem steg över hallen. Det kan nog ingen förstå. Hursomhelst var det tur att jag fick en ny dusch, för det visade sig att väggen bakom mitt gamla kära badkar var genomrutten. Efter många års dusch och skvätt. Lappning och lagning.
Efter Ingela kom Lelle, en pigg 40-åring och med honom en ny katt, Tarzan. Lelle spelade musik i sin dyra anläggning så att hustimret vibrerade, sjöng med i låtarna och det var ett Herrans liv. Men aldrig på obekväma tider. Jag och Nina skämde bort Tarzan, hos Lelle fick han bara kattmat, av oss både leverpastej och fin fisk. Men det var bara husse som fick gosa med honom, han förhöll sig alltid avvaktande mot oss kvinnfolk.
Efter Lelle kom Maj och Kajsa-Stina. Maj har många barn och det blev ett nytt liv i huset. Spring i trapporna och massor av skor huller om buller ute på hallen. Det gick något år och jag kände att jag behövde lite större utrymme, jag har väldigt många sysaker och tyger och jag bestämde mig för att söka mig en bostadsrätt, något större än den som jag bodde i. Jag hittade en fin lägenhet på Gylletäppan som jag flyttade till i december 2005 och åren i Buskåker är nu minnen blott. Allt har sin tid och jag är glad att ha fått förmånen att bo i den vackraste delen av Borlänge dessa år. Vad jag saknar mest? Våren, fågelsången och närheten till Frostbrunnsdalen, jag smyger mig dit då och då och dricker lite vatten från källan.
En sak till innan jag slutar. Jag har aldrig sett spöken på nära håll och ej heller besvärats av att bo nära en kyrkogård. Tvärtom, jag och Ingela har sett till att Jussi Björlings grav har varit extra fin och vi har ordnat och plockat på gravarna både här och där. Vi har nog läst texten på de flesta gravstenar. Jag har sett körer komma i buss och ställa sig för att sjunga en trudelutt framför Jussis grav, jag har sett många skolavslutningar, begravningsföljen, bröllop och andra högtidligheter. Stora Tuna kyrkogård på Allhelgonaftonen från mitt köksfönster, det var en minnesvärd syn, tusentals flämtande ljus som lyste upp Buskåker och nådde ända upp till himlen.
Borlänge i februari 2007
Karin Ångström