Historia
Kulturen och historien är kanske det intressantaste med Frostbrunnsdalen. Det anses att dalen är Dalarnas förnämsta historiska plats och här samlades folket redan årtusendet före Kristus. Nedan följer en del av Frostbrunnsdalens historik innan Frostbrunnsdalens Djur- och Naturskyddsförening bildades.
Trefaldighetskällan
Trefaldighetskällan i Frostbrunnsdalen hör till de källor, som sedan urminnes tider varit kultkällor eller heliga källor, därför att de rinner mot norr. Varför mot norr? Detta bottnar i två uråldriga föreställningar. Den ena är den, att det onda, däribland sjukdomar, kommer från norr med den kyliga nordanvinden.
Den andra föreställningen är den, att det onda måste föras tillbaka till sin ursprungliga plats, vilket sker med vatten som rinner mot norr. Dessa offerkällor har i stor utsträckning varit Frö-källor. Vid dem har Frö eller Frej, livskraftighetens och växtlighetens gud i den nordiska mytologin, dyrkats. Denna dyrkan har skett på en viss dag vid den tid på året, då naturen vaknat till nytt liv. Dyrkan fick inte ske när som helst på dagen utan vid solnedgången. Till ritualen hörde fyra ceremonier: smyckningsceremonin, dryckesceremonin, offerceremonin och tvagningsceremonin. Till firningsdagen smyckades källan med löv och blommor. Alla, både unga och gamla, drucko ur källan hälsa och livskraft. Understundom offrade de, som druckit, ett mynt i källan. De som var sjuka tvådde sig i källans vatten. I dalen låg ett tempel helgat åt fruktbarhetsguden Frö. Templet och dalen gjorde Stora Tuna till Dalarnas mittpunkt från järnåldern till Gustav Vasas tid, alltså i 2000 år. Källkulten är urgammal.
Petrus Envall, rektor vid Fornby folkhögskola 1926-1940, höll vid en sommarfest i Frostbrunnsdalen år 1935 ett uppmärksammat föredrag, vari han framförde tre uppseendeväckande teorier.
Den ena, att källan i Frostbrunnsdalen var en kultkälla och Frostbrunnsdalen ett kultcentrum för en stor del av Dalarna redan under den yngre bronsåldern, alltså 1000 år före Kristus.
Den andra, att Frost är en förvanskning av Frö.
Den tredje, att Stora Tuna kyrkas plats avgjorts av dess läge vid ett urgammalt kulturcentrum. Utdrag ur Borlänge Tidning 26 juni 1945 från ett tal av Petrus Envall vid Frostbrunnsdalens Djur och Naturskyddsförenings 25-årsjubileum i Frostbrunnsdalen:
”I procession gick man från brunnen och förde Frös bild upp på åkern som skulle bli fruktbar då. När kristendomen segrat höll prästerna god min, men bilden byttes ut mot S:t Eriks – det är därför man kan se S:t Eriks bild i Stora Tuna kyrka. Fröåkern kallade man den åker dit bilden bars. Här kallas den tingsåkern för Domarringens skull. Men hur har den gamla offerkällan i Frostbrunnsdalen, som ursprungligen varit en hednisk Frökälla, fått namnet Trefaldighetskällan.”
Det är en intressant historia. En teori är följande: Inför den hedniska källkulten hade den kristna kyrkan att välja två vägar: att förbjuda den eller att tolerera den och ge den ett kristet namn. Ifråga om Frökällan i Frostbrunnsdalen och många andra Frö-källor valdes den senare utvägen. Den gamla firningsdagen accepterades – det blev Trefaldighetsafton – och källan fick namnet Trefaldighetskällan. Namnet Frösbrunn eller Frösbrunnsdalen ändrades till Frostbrunnsdalen för att ta bort associationerna till hednaguden Frö.
En annan teori är att namnet hänger samman med det gamla namnet Fröste, som lär ha vanligt i bygden då. Den ursprungliga källan låg i dalens södra del men är idag igenfylld. Det är ingen slump att Stora Tuna kyrka byggdes alldeles intill den hedniska källan i ”Frös brunn”, liksom att Torsångs kyrka byggdes vid ”Tors äng”. Folk var sedan urminnes tider vana att samlas på dessa platser för sina kulthandlingar och riter och det fortsatte man med även efter det att bygden hade kristnats. Ännu i slutet av 1800-talet vallfärdade befolkningen i Tunabygden och närliggande orter i tusental till dalen, särskilt under Valborgsmässoafton och Trefaldighetskvällen. Folk kom från Falun, Vika och Gustafs med ångbåt som lade till vid Tunabro, varefter man samlades i dalen. Man försummade då aldrig att dricka kraft och märg i benen ur hälsokällan.
Kopparhyttan
Utdrag ur Frostbrunnsdalens Djur- och Naturskyddsförening i Stora Tuna socken 1920-1945 Minnesskrift, av Otto Bolling: ”Det uppges i Västerås stifts herdaminne av Munktell, att magister Samuel Matthiae Malmenius, som var kyrkoherde och prost i Stora Tuna från 1608 till 1634, tillsammans med svågern Rosensköld hade en kopparhytta vid Frostbrunnsdalen och att han för transporten lät upprensa och göra ån segelbar.”
Utdrag ur artikel i Borlänge Tidning 31/8 1986. Uppgifter från Gottfrid Hillerström:
”Hyttan i Frostbrunnsdalen anmäldes den 31 mars 1602. Enligt gamla handlingar omtalades att dåvarande kyrkoherden i Tuna, Olaus Canuti (Olof Knutsson) anlagt en hytta i Frostbrunnsdalen. Hur länge denna hytta då varit i bruk sägs det inget om. Men det har troligen inte varit särskilt lång tid, att döma av den ringa mängd slagg som finns kvar. Olaus Canuti avled 1607. Men före den här hyttans tid, någon gång på 1500-talet omtalas att biskop Karl låtit bygga en kvarn och en smedja i Frostbrunnsdalen.”
Denna kvarn ersattes troligen med en ny kvarn i början av 1600-talet.
Biskop Karl var Tunas första och ende biskop. Meningen var att Tuna kyrka skulle bli domkyrka, en sak som återkallades efter en tid.” Biskop Karl eller Carolus Petri var den förste som lät bygga något i Frostbrunnsdalen. Han var verksam i Stora Tuna fram till omkring 1561. 2 stycken skvaltkvarnar ska ha funnits i Frostbrunnsbäcken under 1700-talet. Karl XII:s fältpräst, prosten Sahlstedt i Stora Tuna, nämner 1743 i sitt stora bokverk ”Tuna Minne” att en mjölkvarn förut funnits vid bäcken och att en skvaltkvarn då låg lite längre ned efter bäcken.
Texten hämtad från Naturskyddsföreningen i Borlänge och finns att läsa i sin helhet här.
